Inflytandets förutsättningar

Inflytandet är en rättighet för alla oss studenter. Våra studentförfäder stod en gång i tiden på barrikaderna, för den rätten. De demonstrerade, de ockuperade, de brann!

Idag har vi mycket av det de då kämpade för. Vi har lagstadgad rätt till inflytande över alla de beslut som fattas på universitetet som berör vår utbildning. I alltifrån grupper och kommittéer på institutionsnivå och upp till universitetsstyrelsen har vi rätten att vara med.
Att påverka på lika villkor.
Även på nationell nivå deltar vi i styrelser och grupper som diskuterar, bereder och beslutar om saker som direkt eller indirekt påverkar det vi ofta ägnar flera år av våra liv åt, vår utbildning. En enorm investering!

Vi har alla förutsättningar att finnas med;
att ta platsen och påverka den på riktigt!

Men riktigt inflytande kommer nu inte av sig själv.
Det räcker inte att förutsättningarna och möjligheterna finns. Det krävs också en vilja av någon som är beredd att utöva inflytandet, någon som vill ta ansvaret. Många finns, många gör massor, men långt ifrån alla.

Varför har studentkårerna generellt sett lågt valdetagande?
Varför är det ingen konkurrens om de platser studenterna har i universitetsledningen?
Varför måste man hela tiden tjata för att få studenter att ta ställning?
Kårerna kanske är för dåliga på att kommunicera vad vi gör eller vad det spelar för skillnad. Eller så är det helt enkelt bara för jobbigt.
Oavsett så var det nog inte det de hoppades på, när de stod där på barrikaderna.

Trots att vi har alla förutsättningar, eller kanske just därför, så saknas allt för ofta något av det som krävs för att vi studenter ska utöva det inflytande, den makt,
som vi har rätt till.

Vi har det kanske alldeles för bra? Vi har kanske ingen anledning att skriva fler protestlistor, ockupera fler kårhus eller demonstrera mera? Vi kanske är för välorganiserade, för lyssnade på?
Då är det kanske bra att kårobligatoriet försvinner?

När ingen längre vill betala för studentinflytandet och saker och ting börjar skita sig för studenterna. Då tvingas studentkårerna obducera sig själva i jakten på vad som gick fel. Då kanske man kan börja om? Då kanske man kan brinna igen!

Senaste veckan har vi svarat på en remiss från globaliseringsrådet om hur Sverige ska öka sin konkurrenskraft i en globaliserad värld. Exempelvis tas skolans roll upp som viktig aktör för att mäta sig som kunskapsnation. Även lärarutbildningen sätts som vanligt i ljuset och högre utbildning i allmänhet lyfts. Denna remiss tillsammans med andra ämnen har aktualiserat frågor om kvalitet och ställda krav i utbildningen. Vi arbetar mycket gentemot lärarutbildningen och driver frågor om kvalitet och rättssäkerhet i utbildningen.
Nyligen har vi just för kvalitén drivit igenom principen att lärarstudenter i första hand ska skriva examensarbete enskilt istället för i par som tidigare. Vårt ställningstagande har baserats på den grundläggande tanken om att enskilda prestationer måste kunna urskiljas. Detta för att möjliggöra en bedömning som är rättssäker och möjlig att basera på vilka kunskaper studenten kan visa att den tillgodogjort sig.

I helgen är jag och vice ordföranden på konferens i Köpenhamn för att lära sig av den danska studentrörelsen som länge arbetat utan kårobligatorie. Vi träffar kårer från hela Sverige och inspireras i det arbete vi har framför oss.